När
Som ni vet, vid det här laget, är jag en person som har otroligt mycket energi, jag försöker alltid att skratta och se det glada i och med livet trots allt som händer runt omkring. För jag är ju också ”bara” människa med känslor som kommer och går. Precis som vem som helst.
Jag minns den dagen jag fick lämna SÖS efter min operation. Fick åka rullstol hem, då jag inte kunde gå själv och chauffären bar mig en trappa upp till min dörr då jag var så svag. Jag var glad att få komma hem men så otroligt orolig att nu behöva klara mig helt själv. Jag var inte tuff alls.
Jag skulle ta en dusch. För det kan man må bättre av, eller hur? Känna sig ren och fräsch. I duschen fick jag se min kropp. Min nakna kropp som precis genomgått en ganska så stor operation. Det var torkad blod, torkat lim från diverse ”plåster” och jag fick se hur mörbultad min kropp var. Där kom tårarna.
Det rann i takt med hur vattnet från duschen strålade på mig. Tankarna var många och jag kände inte igen mig själv. Vem är jag? Jag kände mig som Sara 3 år. Saknaden av en kram var enorm.
Så liten i denna stora och otäcka värld.
När jag postade denna bild igår på min Instagram blev jag överöst med kärlek. Det gör mig glad. För det är så mycket mer än bara diabetes som påverkar oss. I alla fall mig. Det är därför jag älskar detta community. Att vi tillsammans kan stötta varandra oavsett vad, även om det är diabetes som fört oss tillsammans.
Något som gjorde mig ledsen var några kommentarer som påpekade att mina sår var från mina injektioner. Det tog hårdare än jag trodde. Jag vet att dessa personer har skrivit förut, kommentarer som inte alls är relevanta. Men de tär dumt. Att påpeka något som inte alls är sant.
Jag är glad att jag har er. Det betyder så otroligt mycket. Dessa sår från operationen kommer mer eller mindre att försvinna. Det gör mig glad också.
Nu ska jag jobba, lösa ut min brorsas pass och sedan ikväll är det styrelsemöte med fonden.
