Cause T1D ain't all that bad

Till bloggen

Sara Mobäck

Sara Mobäck är en av de 50 000 personer som har typ 1 diabetes men som även insjuknat i den svåra sjukdomen Anorexia Nervosa. Idag föreläser Sara om sina erfarenheter från att gå från ett ohälsosamt kaloriräknande till en hälsosam livstil. Genom bloggen diabeteskvinnan.se vill hon inspirera och motivera andra med typ 1 diabetiker att inte sluta drömma trots en kronisk sjukdom.

Sara Mobäck fick sin diagnos diabetes typ 1 vid 13 års ålder. Några år senare tog livet en annan vändning. Den interna tävlingen om att visa upp den bästa blodsockerkurvan vid slutet av dagen fick Sara att sluta äta kolhydrater och daglig träning blev ett måste – 2016 fick hon diagnosen Anorexia Nervosa.

– En sak som jag var tvungen att komma ihåg och fortfarande måste tänka på är att denna ätstörning kräver så mycket av min vilja och disciplin att klara av. Det finns också en brist på kunskap och medvetenhet för att kunna identifiera om en diabetiker har en ätstörning eller inte.

– Att få människor med ätstörningar tillbaka till ett normalt liv när det gäller diabeteshantering är bara halva arbetet. Den andra delen är kanske det svåraste att behandla: att i sinnet acceptera sina sjukdomar. Jag har fortfarande dagar när jag t.ex. mina kläder sitter åt eller att jag upplever att jag är för kraftig. Men jämfört med tidigare är att jag nu inte bryr mig.

Läs mer

@saramoback

There's something special about the color blue, right 💙 and this absolutely amazing creation is also something out of the ordinary 🤩 ...

The only thing we know is that life never goes as planned. We can not control life and there is really no point in doing so. I experience that when I really understood and landed in it - which some days still feels difficult because you are never ready as a human being - then a trust arose that changes everything. Experiences that when you are firmly in control, part of the presence disappears and when we are not present, we lose common sense, trust and the ability to a helicopter perspective. Ask yourself why you hate that life does not turn out the way you intended and why it is important. Not every day needs to be or feel “perfect” 💕 ...

Cause it’s Friday ❤️ ...

When we polarize food and place it into good or bad categories, every food interaction becomes charged, it turns into an act that will be praised or punished

As you know, I talk, more than likely, openly about my own history and experience around the problems I have had. The eating disorder I went through a few years ago. That period that made me turn my back on life.

Diabetes requires a lot of an individual and today I refuse not to enjoy the good things in life. In moderation. Not to turn my back on what makes me happy and what makes me feel good. And with that said, diabetes is individual. But I want you to be able to see the possibilities of seeing food more as a freedom than a burden.

It is not my or your role to determine the chosen truth. You can definitely choose not to agree or come up with reflections. I can sometimes think that it whines a lot, but at the same time I understand that what someone considers difficult is not at all noticeable to me.

I talked to a person who is researching this very important topic this Monday. I realized that I am in need of meeting other people who have similar problems but can also understand that other people choose not to want to share their story. I believe that we should look after our own needs, whatever it may be, to ask for help to make a functioning everyday life with your diabetes and not let ourselves be hindered. That you make choices that you feel good about and see as sustainable 💕
...

Följ mig på Instagram