När livet kommer ikapp
Jag är medveten om att jag inte visar min ”mörka” sida allt för ofta eller att ni får se den kanske lite mer svaga Sara. Jag tycker det är svårt att visa mig svag.
Idag hade jag tid hos min njurläkare på Karolinska, Huddinge, och jag minns så väl första gången jag var där. Svag, undernärd och livet var allt annat än lugnt. Det var någon månad innan jag var tvungen att säga upp mig pga min ätstörning och utbrändhet.
Nu, några år senare satt jag på samma plats igen, 15 kg tyngre, och alla minnen kom tillbaka. Jag började fundera på livet, minutrarna innan min läkartid och det kändes väldigt mörkt. Mina njurar är som de är och det var en aning sämre.
När jag gick därifrån och satt på tåget på väg hem kom tankarna. Eller mer funderingarna. Om livet och vad jag lägger min energi på. Varför just jag drabbas av alla dessa diagnoser, bekymmer, allergier osv. Jag kunde inte hindra mig själv och hamnade som en blöt fläck så fort jag klev innanför dörren hemma.
Ringde min bästa vän, pratade ut och hon fick mig till slut att skratta. Det var fint.
Det är en ny dag i morgon och jag känner nu, att jag har gråtit klart. Jag har redan en ny och bättre energi och jag vet att morgondagen kommer bli bättre. Behöver sova. Tack för all kärlek som jag har fått! Det betyder så mycket!
