När ens axlar känns bomullslätta
Det är många ”puckar” som har löst sig, eller som har lättat upp sig en aning. Jag trodde i höstas att min kropp inte skulle hålla hela vägen. Eller att jag inte skulle orka hålla ihop. Nu tänker ni ”vad i hela fridens namn pratar hon om”.
Idag hände något som jag väntat på. Det har varit ett tufft mentalt år, jag har varit orolig, stressad och inte alls mig själv. Jag har nu lämnat det. Skit år. Det känns så skönt att kunna veta att min kropp faktiskt ställer upp och kämpar med allt som händer.
Jag vet att jag skriver i gåtor men jag tror bara jag behöver skriva av mig. Ni kommer få veta, men jag behöver landa i det själv först.
Jag vill också nämna att diabetes är inte lätt. Det är inte lätt när andra delar av livet hindrar till att slappna av och att kunna lära känna sig själv när alla delar inte fungerar. Men som det är med det mesta, det tar tid, tålamod är viktigt att ha, vänner är ett fantastiskt stöd, liksom familj. Vad eller hur fasiken hade jag kunnat klara mig utan er? Vågar knappt tänka tanken. Får tårar i ögonen när jag försöker att formulera mig i detta nu. Livet känns skört men viktigt.
Med detta sagt har jag mycket kvar att kämpa för. Men ett ganska stort steg tog jag idag mot en mer positiv vardag. Året börjar bra må jag säga!
