Min vapendragare nära
Jag har tänkt en del på, eller mer försöka vara medveten om hur livet som diabetiker (den person jag är) är. Hur en hel del av min diabetes-person går på automatik och jag vill tro att jag inte tänker så mycket på att jag har diabetes men faktiskt så gör eller tar jag beslut utifrån min diabetes. Det är inget som jag kan lägga någon värdering hur eller om, bra eller mindre bra osv. Men något som jag har svårt att göra är att lägga ifrån mig min väska. Inte för att väskan är något speciellt utan att där ligger mitt insulin. Det spelar ingen roll om jag ska gå ut till brevlådan eller om jag ska bara ta en sväng till affären. Den ska med. Utan att jag ens tänker på det.
Tror det handlar om att jag känner mig säker när jag vet att allt är med. I väskan ligger även dextrosol men det hamnar som prio 2. Jag vet att det oftast alltid löser sig om jag skulle få känning men får jag högt eller behöver äta, ja, då måste jag ju ha mitt insulin. Mitt vapen för att överleva.
Åter till verkligheten och nuet har jag precis landat hemma i min lägenhet. Jag har dragit igång en tvättmaskin (inte tvättat på otroligt länge) och ätit en sen lunch. Jag älskar att jag har tagit min ledighet till en helt ny nivå. Jag sover längre än vad jag någonsin brukat göra, äter sen frukost och njuter av att bara vara hemma.
Jag har haft så otroligt härliga dagar och det återstår nu att ladda om inför nyår och såklart, fler sovmorgnar och långa frukostar. Herregud vad jag njuter. Det blir en kväll i lugnt tempo och funderar redan nu vilken film som jag ska se tillsammans med godiset som blev över från gårdagens bio.
Även en uppdatering om mina dagar kommer såklart.
