Läkarbesök och tankar
Jag började veckan med ett besök hos min diabetesläkare. Sist jag träffade henne var slutet av 2020. Men jag träffar även min sköterska mellan varven så för mig behövs det egentligen inga fler möten. Men det är alltid skönt att träffas, uppdatera varandra hur vi mår osv. Min läkare är ju trots allt som en vän. Förstår ni vad jag menar? Jag vet att hon bryr sig och vill mig väl liksom att jag vill fråga henne hur hon mår.
Allt gick superbra trots att jag alltid får en nervös känsla innan. För tänk om?
Jag har som sagt funderat mycket till vad det är som gör att jag varje dag fortsätter att sköta min hälsa, min diabetes. Och varje dag är inte kul, men i det stora hela känner jag mig inte som sjuk. Eller, kanske att jag har det mestadels på rutin.
Att motivera dig själv att framgångsrikt hantera diabetes kan kännas överväldigande. Vi säger till oss själva att vi måste vara friska, träna mer, testa vårt blodsocker mer ofta och i allmänhet vara rockstjärnor. Jag tror att jag alltid försöker att dela upp allt i små delar. Som med det mesta. För, när du delar upp saker i små bitar verkar de inte lika överväldigande. Att göra små saker idag som du även kan göra i morgon, och dagen efter det. En dag i taget. Små steg. Små segrar. Men framsteg som är meningsfulla och positiva.
Sen tror jag även att primärvården spelar en nyckelroll på flera sätt för att hjälpa sina patienter att hantera sitt tillstånd, genom att erbjuda information, beteendemässiga / känslomässiga stöd. Men tyvärr, tror jag många läkare är mer bekväma i sin roll att tillhandahålla information och utbildning än vad de ger känslomässigt stöd och / för att underlätta kanske beteendeförändringar. Även om kunskap och information är nödvändig för att patienter för att hantera sin sjukdom effektivt, är de inte tillräckliga för att motivera dem att göra och upprätthålla beteendeförändringar.
Vad tror ni?
