Kropphets
Jag hoppas inte att ni har missar Mia Skäringers serie som rullar på SVTplay. Den heter Kroppshets. Jag blev otroligt tagen av serien och såg alla tre delar i ett svep.
Jag fick diagnosen Anorexi i februari 2017. Det kom inte som en chock eftersom jag visste att jag hade en vardag som inte var hållbar till att uppfylla alla drömmar som jag hade. Jag hade ingen energi och det var hos SCÄ som min resa började. Resan till att släppa kontrollen och lägga över mina val till någon annan. Det är svårt att vara konkret då jag inte vet när allt började riktigt. Jag vet inte om mina val över att utesluta kolhydrater helt berodde på att få ett stabilt blodsocker eller för att det var något som jag visste jag kunde kontrollera in i det minsta.
Det var 6 månader av slit, gråt, tårar, glädje och utforskning av mina egna känslor som både var härliga men ack så obehagliga och enormt tuffa. Att möta sin ångest. Jo, där kan vi prata om att möta djävulen, eller om att möta sig själv?
Idag, snart 1 1/2 år senare har jag fått mitt liv tillbaka. Jag har skapat nya relationer, fått bättre relationer med mina nära, kommit närmre min familj och jag har ork till att leva. För relationer är väl nästan allt? Finns det inga relationer blir man så otroligt ensam. Och det vill jag inte vara.
Jag ska inte sticka under stolen om att jag fortfarande vissa dagar tampas med min hjärna. Vi översköljs varje dag i sociala medier, skyltfönster, media och reklam om hur vi ska se ut och hur vi ska uppnå den ”perfekta” kroppen. Tänk då, med all denna skyltning, att på det ha en sjukdom (Diabetes) där mat och träning är en viktig del för att faktiskt kunna fortsätta leva. Om det blir ett problem, ja då minsann blir det ett stort problem.
Jag får meddelande och mejl varje dag om unga tjejer från olika delar av världen där den ständiga frågan är, ”hur äter du för att vara smal”, ”vad gör du för att se vältränad ut”, ”vad är dina knep för att inte bli överviktigt” ”hur tränar du?”. Listan av frågor kring detta ämne kan göras lång. Alldeles för lång. Och alldeles helt oviktig.
Vårt samhälle är SJUKT.
Jag har tyvärr inga svar. Jag har inga råd och inga knep för att kunna se ut på ett visst sätt. Det jag har, är knep för att faktiskt acceptera sig själv för den man är. Att älska sin kropp.
Jag är ledsen över hur jag har behandlat mig själv. Hur jag själv satte mig i den situationen där jag inte bara själv blev drabbad. Alla mina relationer, mitt jobb samt mitt sociala liv blev drabbad och skadat. En skada som jag har kämpat och kämpar fortfarande med att återigen bygga upp och förvalta.
I andra delen i serien, berättar Stina Wolter om sin syster, som även hon hade diabetes, som till slut dog av sin ätstörning. Det kunde ha varit jag. Nedgrävd och begravd.
Anorexia och alla typer av ätstörning är vidrig. Det blir till slut en trygghet där man inte själv kan se hur hårt man är drabbad. Alla dessa timmar som vi lägger på kroppen, maten och träningen. Sjukt sjukt sjukt. Är det så att vi faktiskt kan bli tillfreds med våra kroppar? Hur ska vi kunna bli nöjda som vi är? Vem avgör om vi är snygga nog för att passa in i samhället?
Vissa dagar är svårare än andra. Jag har fortfarande en resa kvar att kämpa med men jag vet inte om jag till 100% kommer kunna släppa det totalt. För jag har ju också min Diabetes att tänka på. Ett blodsocker att anpassa min mat efter.
Nu när jag ska gå över till pump (testa) måste jag mer eller mindre börja kolhydratsräkna. Detta var något som jag prata om med min sjuksköterska i veckan. Det här ämnet har varit otroligt känsligt för mig. Även innan jag blev sjuk i ätstörning. Men jag tror att jag nu kan ta till mig informationen och lära mig allt om kolhydratsräkning för att kunna hantera mitt liv med diabetes med hjälp av en pump. Det blir väl en vardag det med? Som med allt annat. En vana. En bra sådan hoppas jag.
/Sara
