Julpynt och psykolog
Igår efter jobbet stängde jag förbi Camilla. Hon hade fått vinleverans men också behövde (mer ville kanske) lite hjälp med att julpynta! Tackar inte nej till något av det. Det babblades på, drack gott Rioja vin och pyntades för full med tomtar, gran och ja, allt som tillhör julen. Jag fick även äran att sätta dit julstjärnan! Åååå vad jag gillar julen!
Idag blev det andra bullar. Hade ett inbokat möte med en psykolog. Jupp, du läste rätt. Vi träffades första och senaste gången 2018. Jag vet att jag tänkte då, att detta är inget för mig. Men i och med att jag blev erbjuden att komma igen tänkte jag att det kanske är en bra ide.
Så fort jag klev in genom dörren brast det. Mina 45 minuter gick otroligt fort och efter den tiden har dagen varit otroligt kämpig. Bev helt utmattad efter samtalet och har tänkt mycket på livet, hur trött jag känner mig efter en period med mycket sjukdomsrelaterade händelser, känslor jag inte kan kontrollera och en oro inför framtiden.
Skillnaden från då (2018) är att jag återgick till injektioner, hade pump när vi träffades senast vilket var jobbigt mentalt för mig. Det som fortfarande är kvar är hur osäker jag är på vad jag vill. Mitt egna mående och hur svårt det är att ta hand om bara mig.
Jag har ingen energi kvar och det kommer bli en tidig kväll för mig. Jag vet att jag kommer ha mer energi i morgon. Det brukar vara så för mig.
Och jo, bara för att poängtera att det är så otroligt lättande att prata med någon annan. Någon annan som inte är familj eller vänner.
Hej!
Vill bara än en gång säga att du inspirerar mig så otroligt mycket på många plan.
Känner mig fortfarande så ny och osäker med min diagnos som diabetiker t1, särskilt som jag var feldiagnosterad först så jag behandlades som t2 en väldigt lång tid innan jag fick rätt behandling.
Nu är det 3 år sedan jag fick min diagnos och jag är så lycklig över mitt insulin som jag varje dag tänker på som mitt livselixir.
Det är mycket upp och ner, mycket osäkerhet, många frågor både med hur jag mår och med mitt blodsocker, men jag kämpar. Har så svårt att acceptera att även om jag gör så gott jag kan och på rätt sätt så ligger inte mitt bs som det bör alla dagar. Hatar att inte kunna ha 100% kontroll. Har också så svårt att lita på sjukvården efter vad jag gått igenom och det är ännu svårare eftersom jag hela tiden är på resande fot med min man som jobbar i hela Europa.
Därför är det så fint att kunna följa dig och andra t1:or på Insta men du är den som inspirerar mest, du får mig att känna att detta fixar jag. Att jag är mänsklig fast jag ibland är så trött och utmattad av mina hyper och hypos att jag inte ens orkar med mig själv.
Så att läsa att du också kämpar med vissa känslor och osäkerheter gör att du känns ännu mer mänsklig och äkta. Så glad för att du orkar jobba så hårt för oss diabetiker och vår sak som du gör. Du är fantastisk och jobbet du utför gör du enastående. Stort tack!
Hej Pia! Stort tack för din kommentar. Det värmer så otroligt mycket och mer än vad jag kunde föreställa mig. Det är alltid läskigt att öppna upp sig med saker som kanske inte alltid rör diabetes. Men diabetes är inte 100% vad livet generellt innehåller. Jag kan på något sätt förstå din frustration med att du blev fel-diagnostiserad och att det är lätt att tappa förtroendet för sjukvården. För det är på något sätt de som man som patient ska kunna lita på.
Det är mänskligt att känna vissa dagar att livet inte går enligt sin plan och även för de personer som inte har t.ex. diabetes. Alla delar i livet måste fungera mer eller mindre för att resten ska kunna kännas bra. Att få diagnosen diabetes är inte lätt och det gör att, enligt mig, lite svårare kanske att fokusera på resten (det som inte är diabetes) så som relationer, känslor, mående, jobb, det social och resten som gör vardagen levande.
Jag hoppas att du ska känna ro trots att det är en kamp med blodsockret vissa dagar, för det är också mänskligt. Livet går upp och ner! Men vi har varandra!