Insulin, vänner och energi
Jag hade trots en bra visit i morse på SöS en ganska så kämpig morgon. Jag tyckte att jag hade ont och att det kom blod i min kateter så fort jag rörde på mig. Jag tog mina smärtstillande (som jag blivit beordrad att ta) men kände ändå att något skavde. Det går upp och ner med hur mitt tålamod och psyke hanterar allt. Som med allt annat antar jag.
Jag träffade upp Kim för en fika på söder (som jag har längtat efter att träffa henne igen) och jag vet att hon ger så bra och positiv energi. Hon har som jag typ 1 diabetes (inte för att jag tror det spelar så stor roll) och hon är lika driven som jag. Den fika-stunden ville liksom aldrig ta slut. Vi hade så trevligt och jag fick till och med en födelsedagspresent! Kom en tår. Jag blir så berörd!
Jag har så fina vänner!
När jag ändå befann mig på ”rätt” sida av söder visste jag att Eva var i krokarna och hörde av mig! 5 minuter senare (i runda slängor) satt vi två typ 1 diabetiker på Kvarnens uteservering och pratade om livet, diabetes och hur lika vi är. Enda olikheten är att jag älskar att ta selfies men inte hon 😉
Eva är en stor inspiration. Hon har haft typ 1 diabetes i 53 år och lever precis så som jag vill att mitt liv ska vara. Det är ett kvitto på att diabetes inte behöver vara ett hinder för att njuta av livet. Att en kronisk sjukdom eller i mitt fall en kateter ska hindra från att uppskatta de små glimtarna i vardagen.
På väg hem kände jag mig (trots lite smärta i ryggen) väldigt väldigt glad. Jag hade också inget läckage därmed inget urin på mina kläder somjag haft på mig hela dagen. Det är om något en del att fira 😉
Jag vill och ska försöka att komma ihåg hur jag kände för en vecka sedan, när livet såg allt annat än ljust ut. För jag vill vara en inspiration till att livet kan förändras snabbt, till det sämre men att det behöver inte vara ett stopp för att livet kan återfå sin glans.
Jag måste ge det lite tid bara innan jag samlar ihop alla känslor och tankar.
Dejtar du Någon Alex?
Nej?