En vecka kvar
Det är tisdag och det innebär att om exakt en vecka är det julafton! I vanlig ordning är inga julklappar inhandlade men trots det känns det väldigt lugnt. Det är tur att allt börjar trappas ner en gnutta och jag vet att jag kommer ha tid både efter jobbet och under helgen! Jag har till och med tid till att julbaka också, hur trevligt!
Jag fick en del kommentarer kring hur jag kan ”stå på mig” när det kommer till dels min diabetes i offentligheten och dels hur jag inte kan ”skämmas” över vissa blåmärken efter injektioner och min sensor.
Jag tycker att det på något sätt är häftigt hur vi individer upplever saker och ting så olika. Och det är väl det som är grejen. Vi är olika och varje individ känner inte samma känsla. Men det är bra får då kan vi peppa varandra och hjälpa varandra kring att livet inte är en full blommande dal. Det går upp och ner och känslor ändras. Det är ok.
I och med att jag (vi alla) blir äldre vet jag inte om det har med det att göra. Jag blir visare med åldern?! Eller om det beror på att jag aldrig känt mig så pass frisk efter min ätstörning. Kanske beror det på att jag har ändrat om i mina vardagsrutiner, lyssnar mer på min kropp och har börjat ”checka” ut på kvällarna. Oftast är det inte bara en sak som utan många faktorer som gör att jag är mer säker i mig själv.
Något som alltid har funnits hos mig är att jag inte skäms över min diabetes, mina sensorer på kroppen eller att jag får blåmärken på ställen där en icke diabetiker inte får. Jag har inga problem med att förklara varför eller vad diabetes är. Jag blir inte arg om någon som frågar inte riktigt förstår och jag har lätt att ”gå vidare” om jag får en dum kommentar eller påhopp om att t.ex. du som diabetiker får väl inte äta socker…
Jag tror kanske nu när jag tänker efter att community’t som finns bland oss diabetiker runt om på social media är en hjälpande faktor. Det får mig att bli varm i hela kroppen! Fasiken så härligt team vi är!
