6 december 2018 |  Diabetes

Diabetes – botemedel

På måndagsmorgon var jag inbjuden till ett evenemang på Novo Nordisk-anläggningen i Malov för att höra om det senaste inom diabetes och stamcellsforskning.

Vi fick hörde forskare på Novo samt Sanjoy Dutta från JDRF (Assistant Vice President, Research, JDRF) och fick även en rundtur i laboratorierna för att få en bättre förståelse för forskningsprocessen.

Jag visste innan så otroligt lite om just stamcellsforskning och hur framtiden ser ut med att bota diabetes. Nu vet jag lite mer men det finns fortfarande otroligt mycket mer att ta del av och att lära sig!

En av talarna vi fick höra var Novoforskaren Louise Winkel som gav en fantastisk översikt över stamcellsforskning och när det kommer till typ 1-diabetes. Och jag håller med mitt team att om Louise var en högskolebiologilärare skulle hennes elever fortsätta att studera vetenskap på hög nivå. Hon gjorde det intressant, förståeligt och översatte vad detta tekniska forskningsområde skulle kunna betyda för oss som lever med diabetes.

Jacob Sten Petersen, VD NorvoNordisk, talade hur han har jobbat med diabetesforskning i 27 år. Det är mycket tid att undersöka och forska med typ 1-diabetes. Trots alla års erfarenhet, och hela tiden med ledande forskare och vårdpersonal, gjorde Jacob en punkt att säga att det inte var förrän han träffade människor med diabetes att han förstod hur lite han verkligen förstod om livet med diabetes .

Den förståelsen ökade exponentiellt när hans dotter diagnostiserades med diabetes. Att få lyssna på Jacob när han berättade historien om sin dotters diagnos var väldigt tydligt att påverkan av denna diagnos inte alls var enkel.

Jacob pratade om tidslinjen för forskning. Det nämndes vägen till att bota diabetes och det är något som får mig att bli fundersam. Det pratades nästan lite för ”enkelt” kring detta botemedel. Han satte tidsramar och sa att han trodde att ingen i rummet skulle dö på grund av sin typ 1-diabetes. Jag kan säga att alla i rummet med diabetes blev väldigt överraskade av denna sägning.  

Både Louise och Jacob diskuterades utmaningarna att hitta behandlingar, och slutligen ett botemedel mot typ 1-diabetes. Dessutom finns det den autoimmuna gåtan -de som förstörde våra beta-celler i första hand – som behöver lösas. Inkapslingen av cellerna hjälper till med det, men det har också utmaningar som måste övervinnas.

Det borde förmodligen inte ha varit en överraskning när Louise sa till oss att beta-cellerna är de svåraste och känsliga cellerna, vilket innebär ett antal försök måste göras inklusive, varför de slutar att utsöndra insulin.

Trots svårigheterna var Louise och Jacob väldigt tydliga om sitt mål och var deras forskning kommer: att bota typ 1-diabetes.

Jag är väldigt försiktig när det kommer till just detta. Jag känner inte till en person med diabetes typ 1 som inte har hört någon version av ”botemedlet är precis runt hörnet”. Vid diagnos fick jag veta att jag skulle bli frisk inom 8 år. Jo tack, 16 år senare kan jag inte vara optimistisk när det kommer till att bli ”botad”.

Jag har så mycket hopp – mot bättre behandlingar, smartare enheter, förbättrade meds. Jag känner inte sorg eller förtvivlan när jag säger att jag inte tror att jag kommer att botas. Jag känner mig hoppfull att tack vare pågående forskning kommer mitt liv att bli mindre och mindre begränsat av diabetes.

Ska jag nu tillåta mig att ens tro att ett botemedel under min livstid kommer vara en möjlighet?

Evenemanget avslutades med en paneldiskussion som vi fick vara med i. Det var många frågor och jag satt med spänning och lyssnade. En fråga som en person tog upp var ”hur vi balanserat kan prata om att bota typ 1-diabetes med att hantera förväntningarna”. Hopp är viktigt, men det är viktigt att inte bli besvikna.

Det kom fram att ordet ”botemedel” innebar olika saker för alla.

För, Vad är ett botemedel? Jag tror inte att det finns ett enkelt svar på det. För vissa skulle det vara en helt fungerande automatiserad insulinproduktion. Men det skulle fortfarande innebära ett element av ”användarinmatning”. Även om kalibreringar inte är nödvändiga kommer det fortfarande att finnas behov av att byta sensorer och byta infusionssatser.

Jag vet inte, vad tycker du?

”Inkapsling” av celler hos diabetiker kan innebära cellerna behövs fyllas på … och hur ofta skulle det behöva hända? Skulle glukoskontroll fortfarande behövas?

Det är subjektivt och varje person med diabetes skulle ha olika kriterier som de använder för att acceptera vad som är och vad som inte är botemedel. Jag vet inte vad mina kriterier är än.

Jag tycker om tanken av att dö en dag- och absolut inte dö av – typ 1-diabetes. Jag vet inte om jag tror att det en dag kommer ett botemedel under min livstid, men har utmanats med tanken att kanske. Jag vill tro och hoppas på att forskningen går framåt och att vi sakta men säkert kan lösa de utmaningar som faktiskt finns idag och att vi med diabetes kan få en mer enkel vardag med hanteringen av sin sjukdom.

/SM

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

@saramoback

This error message is only visible to WordPress admins
Error: There is no connected account for the user saramoback.
Följ mig på Instagram