Besvikelse
Det är redan onsdag. Så läskigt att veckorna går så himla fort. Det är då det gäller att ta tillvara på det liv man lever och verkligen försöka njuta av det också.
Jag har alltid varit själv med min sjukdom. Gillar absolut inte när andra personer ska lägga sig i. Och att ”hänga” med andra som har diabetes får mig att bli stressad. Varför vet jag inte men jag har en inställning att jag alltid ska klara det själv. Det bir bäst så.
Jag har läst på olika forum att andra människor skylla väldigt lätt på sin diabetes. Trött, ont i huvudet, olika jobbsituationer etc. Det har jag mycket svårt för. Jag skulle aldrig lägga skulden på att jag har en sjukdom. Den ska absolut (läs: aldrig) få ta över mitt liv eller hur jag ska må.
Jag har skrivit om det förut när jag en dag kom på att jag skulle bli flygvärdinna. Lite livsångest sisådär. När jag kom till utbildningen fick jag åka hem igen. En person med diabetes har ingen möjlighet att utbilda sig till flygvärdinna. Jag trodde mitt liv skulle gå i kras. Nu när jag väl kommit på vad jag skulle kunna tänka mig att jobba som så var det min helvetes sjukdom som hindrade mig.
Efter några timmar av tårar och besvikelse insåg jag att det inte kommer bli bättre eller lättare att deppa ihop över den här situationen. Från den dagen bestämde jag mig för att aldrig mer skuldbelägga min sjukdom eller ha den som ett argument för att ”gå tidigare från jobbet” eller att ”nej, jag kan inte följa med för jag måste hem och äta” t.ex.
Det är bullshit. Allt handlar om inställning. Planering.
Jag ser min diabetes som en del av mitt öde. Jag lever mycket mer hälsosamt. Tränar och äter bra. Jag tar hand om min kropp. Jag gör allt för att minska riskerna för komplikationer. Men det betyder inte att det hindrar mig från att leva ett fullt normalt liv. Precis som alla andra.
Jag trro att det är lätt att hamna i en ond cirkel. Tips nr 1. Se diabetes som en gåva. Nr 2. Acceptera sjukdomen. Nr 3. Gör det bästa av situationen.
