Att inte skämmas
Får en del frågor om jag, eller mer, hur jag kan vara så öppen med min diabetes och hur jag kan så ”enkelt” ta en spruta precis som jag gjorde här – på en restaurang. För mig handlar det nog mer om att jag måste ta injektionen för att kunna äta och må bra. Jag kan ju alltid välja att antingen skita i det, eller att varje gång be om ursäkt och gå på toaletten för att göra det.
Det finns inte riktigt som alternativ längre. Processen tar inte mer än 30 sekunder och jag kan lova er att ingen kommer märka. Och med ingen menar jag varken sällskapet eller alla som är runtomkring. Det är ytterst få. Skulle det vara så att någon tittar eller frågar? Ja, det är väl inte hela världen. Eller?
Jag kan inte under mina år (närmare bestämt 18 år) minnas att någon har kommenterat eller sagt något konstigt. Oftast är det mer en blick som jag sedan ”glömmer bort” eller någon som kommer fram och säger ”häftigt, jag har med diabetes”.
Så, kan vi från och med nu göra de val i vardagen som får oss att hålla oss vid liv och som får oss att kunna leva ett ”normalt” liv. Mat, vänner, sociala aktiviteter osv.
