17 september 2021 |  Diabetes

Återbesök av njurarna och middag med en efterlängtad vän

Jag startade min morgon med att åka iväg till Huddinge där min läkare är, på Karolinska. Kan inte räkna hur många gånger jag har gått vilse där och idag var första gången jag inte behövde fråga om vägen till rätt plats. Det är så stort där, overkligt.

Jag har en läkare jag träffat några gånger och blev förvånad när jag såg att jag skulle träffa en ”ny”. Har ”min” läkare valt att inte träffa mig längre? Dessa besök gör inte så mycket idag om jag får en annan läkare. Det sägs inte allt för mycket under den stund jag är där.

Var en aning nervös innan och försökte googla innan på de provsvar jag lämnat. Skulle jag inte gjort. Kunde läsa mig till att döden står runt hörnet i princip. Väl hos min läkare, såg allt bra ut och han tog även beslutet om att minska på besöken (som idag är 1ggn/år) till vartannat år! Ja. ni ser. Fan vad skönt!

Skyndade mig tillbaka till jobbet med en kaffe som jag köpte för att ”fira” att det gått så bra.

Efter jobbet mötte jag upp Kajsa på en spontanmiddag. Vi pratade i onsdagskväll och bestämde för att ses igår på middag. Hur härligt! Älskar spontanitet och passade ju utmärkt att fira att jag dels fått operationsdag och dels för att mina njurar ser stabila ut!

Vi började med ett glas bubbel på Tures!

Jag beställde in deras Caesarsallad som jag verkligen älskar och nu var det ett tag sen jag var där och de hade gjort om den och nu smakade så himla bra! Tips!

Skål för en jäkla bra dag!

Det är så roligt med Kajsa då hon är sjuksköterska i grund och botten, skäms inte för något och har kunskap och erfarenheter av just diabetes och injektionsteknik. Hon hjälper gärna till att fota, att informera och att hjälpa till! Hon är så härlig!

Efter att vi ätit upp dukade vi (Kajsa) fram sin dator och hörlurar. Jag skulle få se ett projekt som BD har arbetat med ett tag! Om jag var spänd? JA

Det var 3 olika filmer och jag blev mållös, fick gåshud på hela kroppen och mina ögon fylldes av tårar. Det var filmer som tog tag i mitt hjärta och jag ser så fram emot när dessa blir offentliga. Dessa kommer att göra skillnad. Ååååå!

Efter några timmar besökte vi toaletten, jag tog en selfie och sedan gick jag hemåt. Jag var fylld av energi, inspiration och bara en sån där väldigt bra känsla i hela kroppen. Som att jag var nykär. Förstår ni mig?

Jag tycker det är så fascinerande att en så liten sak så som kanyl kan göra så stor skillnad för oss med diabetes. Vad fasiken skulle vi göra utan dessa små? Det har inte gått. Det är lätt att ta saker som dessa för givet. Som om att de aldrig ska ta slut och alltid finnas där.

Något som jag också har tänkt på är att jag har nog inte en vän som är lika gammal som jag. Alla jag känner och träffar regelbundet är allt från 20 års åldern till 65+. Är det inte helt ljuvligt att kunna umgås med alla åldrar! Jag verkligen älskar det. Det får mig att växa.

Nu är det fredag och det känns underbart! På lunchen ska jag försöka hinna till Odenplan för att lämna blodprov samt urinprov för kommande operation. Herregud, jag ska opereras! Tur att det är snart och att det snart är över.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

@saramoback

There's something special about the color blue, right 💙 and this absolutely amazing creation is also something out of the ordinary 🤩 ...

The only thing we know is that life never goes as planned. We can not control life and there is really no point in doing so. I experience that when I really understood and landed in it - which some days still feels difficult because you are never ready as a human being - then a trust arose that changes everything. Experiences that when you are firmly in control, part of the presence disappears and when we are not present, we lose common sense, trust and the ability to a helicopter perspective. Ask yourself why you hate that life does not turn out the way you intended and why it is important. Not every day needs to be or feel “perfect” 💕 ...

Cause it’s Friday ❤️ ...

When we polarize food and place it into good or bad categories, every food interaction becomes charged, it turns into an act that will be praised or punished

As you know, I talk, more than likely, openly about my own history and experience around the problems I have had. The eating disorder I went through a few years ago. That period that made me turn my back on life.

Diabetes requires a lot of an individual and today I refuse not to enjoy the good things in life. In moderation. Not to turn my back on what makes me happy and what makes me feel good. And with that said, diabetes is individual. But I want you to be able to see the possibilities of seeing food more as a freedom than a burden.

It is not my or your role to determine the chosen truth. You can definitely choose not to agree or come up with reflections. I can sometimes think that it whines a lot, but at the same time I understand that what someone considers difficult is not at all noticeable to me.

I talked to a person who is researching this very important topic this Monday. I realized that I am in need of meeting other people who have similar problems but can also understand that other people choose not to want to share their story. I believe that we should look after our own needs, whatever it may be, to ask for help to make a functioning everyday life with your diabetes and not let ourselves be hindered. That you make choices that you feel good about and see as sustainable 💕
...

Följ mig på Instagram