Acceptera sin sjukdom
De år som jag främst har varit aktiv i sociala medier med min Diabetes har det cirkulerat en hel del frågor och argument om hur vissa har accepterat sin diabetes och andra har inte. Det är en otroligt komplex fråga att svara på då varje svar har olika innebörd. Jag har sedan dag ett, när jag fick min diagnos, för 15 år sedan haft en positiv inställning till ett liv som diabetiker trots en massa sprutor, blodsockerprov, läkarbesök, otaligt många besök på apoteket för att hämta ut diverse prylar och mediciner och mycket mycket mer.
Men, vad menas egentligen med uttrycket att man har acceptera sin sjukdom? Är det att förneka att man är sjuk? Eller att acceptera att man har en sjukdom? Är det att man har anpassat livet efter sjukdomen? Att sjukdomen absolut inte har fått något som helst spelrum i livet eller påverkan?
Något som jag personligen har svårt för är de diabetiker som säger att de inte har accepterat sin sjukdom och därmed mer eller mindre skiter i allt vad diabetes innebär. Alltså, lever ett liv som inte ens en icke-diabetiker skulle må bra av. Man måste inte ha ”accepterat” sin sjukdom för att må bra och leva ett lyckligt liv.
För min del handar det om att alltid se saker och ting från den ljusa sidan. En balansgång. För mig handlar det mer om att fokusera på ett förhållningssätt till det som är svårt att förändra. Även att hitta styrka samt verktyg för att kunna förändra och förbättra sina egna beteenden och förhållningssätt (tankar och känslor). Hänger ni med?
Min poäng är att oavsett hur man vill använda ordet ”acceptans” så är målet att ta hand om sig själv och sin sjukdom, att få en ökad livskvalitet. Både nu och på lång sikt. Så, därmed skiter jag fullständigt i att skämmas för min sjukdom, struntar i vad alla andra säger eller försöker ge något härligt råd om hur jag ska göra om det inte hjälper mig på riktigt.
Det finns inget i hela världen som skulle kunna få mig att ”skita” i att ta hand om min kropp och om mitt mående.
Jag vill även poängtera att jag ställer mig ungefär i samma situation med skämskudden. Jag skäms inte över min diabetes eller mina sprutor. Men det är inte något jag skyltar med varje dag. Varje dag gör du aktiva val och beslut om hur just du ska göra. Jag väljer, varje dag, att inte göra det till ett problem och att inte se min sjukdom som ett hinder. För det finns inte utrymme till i min värld.
