Ett otroligt fint minne
Söndagmorgon och jag känner mig en aning tom. Jag har hunnit tänka så mycket på hur livet ser ut, att alla runt om mig, verkar må så bra. Jag ser lyckliga par, kvinnor som är gravida och jag får en känsla av avundsjuka.
Jag fick igår ett meddelande som löd mer eller mindre ”känner inte att vi har en connection, hoppas du får en trevlig jul”. Suck, ännu en dejt jag på något vis hade hoppas på skulle leda till fler dejter, men nej. Jag är åter på ruta ett och jag kan tycka att det suger rejält faktiskt.
Men nu ska vi inte fokusera på det utan på något mer trevligt!
Nämligen detta! För detta är något som min pappa alltid gjorde när jag var liten och som fortfarande är ett minne jag plockar fram ibland och verkligen njuter av. Det är så mycket kärlek.
Jag har alltid älskat grädde och redan som liten ville jag slicka alla skålar, äta ännu mer och försöka luska ut hur jag kunde vispa grädde utan att någon hörde bara för att det var (är) såååå himla gott! Haha
När jag blev diagnostiserad med typ 1 diabetes var jag orolig över att detta skulle vara något som skulle försvinna från min ”kost”. För det kändes så onyttigt på något sätt. Lite typsikt att det man åt sällan men som var så himla gott skulle vara något ”dåligt”.
Men när min dietist sa att jag kunde fortsätta dricka/äta detta så blev jag helt varm i kroppen. Ett jubel inombords.
Pappa gjorde detta, väldigt sällan, men oftast på helgerna. Till exempel en lördagsmorgon när det var lite kallt ute, frosten låg som ett vitt lager på gräset utanför. Vi hade ingen stress till något och det var alltid så speciellt.
Lyxigt.
Det är otroligt simpelt med att blanda ihop kakao, sötrströ och lite grädde till en helt gudomligt god smet. Gör gärna lite extra då det är gott att ta någon sked eller två innan allt är klart! Blanda ut med varmt vatten eller mjölk. Lyxar du till det ha på lite lättvispad grädde på toppen.
Så fint. Så gott och ja, idag rår jag om ”lilla” Sara. Det behöver hon. Tack pappa.
