Tapas, vin och ätstörning
I lördags hade jag inte alls bestämt om jag skulle vara kvar i Stockholm eller om jag skulle ta en sväng till Norrköping. In i det sista så beslutade jag mig för att vara kvar och det gjorde jag rätt i!
Jag bestämde middag och vin med min tjejkompis som jag inte träffar alls så ofta. Vår vänskap började kanske inte som det ”brukar”.
Vi hade bestämt tapas då ingen av oss hade någon annan fantasi till middag. Jag tog med mig kex (glutenfria) som jag fått på prov från jobbet. Väldigt goda kex med smak av Rosmarin!
Det dukades upp chark, ostar, sallad, avokado och vin!
Så enkelt och så himla gott!
Vår vänskap började inne på behandlingshemmet för ätstörning. Vi har följt varandras resa i några år och vi har gråtit tillsammans, sett varandras styrkor och svagheter och levt en period där livet inte har känts så kul.
Nu några år senare är det fantastiskt att se bådas framgång i livet och se att det blev ”grönare”. Jag är en ganska så öppen person men det är något speciellt att faktiskt prata med någon som genomgått och genomgår ungefär samma sak som en själv. Det blir en helt annan förståelse och respons.
Nu har min vän inte diabetes som jag och jag vet att jag påtalade flera gånger under kvällen att jag vet inte vart gränsen går för att jag ska bli friskförklarad från min ätstörning då jag alltid kommer behöva tänka på vad jag äter. Alltså, i jämförelse med en person som inte diabetes. Jag tror dessa frågor som jag har och funderingar gnager lite för mycket inom mig och är ett störande ”objekt” som jag inte kan släppa. Det kanske är sjukt det med?!
Vilket som, så var det så otroligt befriande att umgås med henne en hel kväll och bara njuta och prata! Det är ovärderligt.
Nu funderar jag på vad jag kan göra för att förbättra min livskvalitet samt att få struktur på hur jag vill att livet ska vara. Stora frågor!
