Lunch med en typ 1:a i Los Angeles
Ja, vädret ska hålla i sig nu hela veckan vad det ser ut som och vad passar inte bättre än att visa för er min lunch med en typ etta i Los Angeles, vid Rodeo Drive!
Derek bor och kommer från Texas och det blev en spännande lunch med massa diskussioner om diabetes i Texas/USA jämfört med Sverige. Något som jag inte tänkt på är att vi inte behöver betala för våra diabetesprylar såsom nålar, pumpar, cgm, pennor, insulin osv. Men det måste man i USA (tror det finns en åldersgräns om jag inte minns fel, rätta mig om jag har fel). Derek, som han heter, har pump, Tandem, som precis har kommit till Sverige. Är lite nyfiken på denna då de som jag träffat som använder Tandem har varit väldigt nöjda!
Vi pratade en hel del om mat/träning och jag blir alltid så glad när jag träffar andra typ 1 diabetiker som verkligen inte ser sin diabetes som ett hinder. Han tränar, äter croissanter, äter sin mammas hembakade bullar och njuter av livet på ”landet” i Texas.
Min uppfattning om hur USA är jämfört med Sverige ganska så lika. Det som stretar emot mina känslor är att några jag träffat snålar på nålar, insulin osv då det är helt galet dyrt (har inte råd). Och den punkten kan jag förstå men absolut inte acceptera. Att vi diabetiker inte har samma rättigheter överallt i världen är sjukt och riskerna för komplikationer ökar om det är så att man börjar snåla på vissa saker och ting. Eller så är det för att jag är van att kunna sätta dit en ny sensor om den gamla av någon orsak inte fungerar.
Mina möten under USA-resan fick mig att uppskatta hur vi har det här hemma. Även om det ibland känns som att vi ligger efter så stämmer det inte om vi jämför. Sverige ligger i framkant när det kommer till hur vi patienter blir behandlade. Och jo, jag vet att det alltid går att bli lite bättre hela tiden men ibland behöver vi se till möjligheter som vi kan nyttja.
Hur tycker du att sjukvården i Sverige fungerar?
