Upp och ner
Gårdagen var en omtumlande dag känslomässigt. Jag hade en tid för att byta ut ”plåstret” på förmiddagen. Det är i sig inget jobbigt eller obehagligt. Sjuksystern som jag träffade var oerhört trevlig och genuin. Allt gick fort och jag fick under den korta stunden jag var där förklara många gånger att detta är tyvärr inget val och jag kan inte göra så mycket mer än att bara hålla ut.
Jag gick därifrån och åkte snabbt till andra sidan stan för att lämna in min symaskin på lagning. På bussen hände något. Det var som att benen vek sig och jag kände att jag var tvungen att hoppa av. Tårarna forsade ner och jag tänkte på hur synd sjuksystern tyckte om mig. Hon tyckte mer synd om mig än vad jag tycker själv. Allt blev en storm inombords och jag ringde till min familj. Jag stod alltså mitt på Odenplan gråtandes över något jag inte riktigt visste anledning av. Jag pratade ut och kunde säga hej då med ett leende.
Jag var hemma en snabb stund för att smälta allt och jag kan nog inte förklara hur tacksam jag är över mina sociala medier. Jag försöker visa en mer personlig sida vilket har varit en nervös känsla men jag får så mycket fin respons att jag blir alldeles varm i kroppen.
Jag åkte in till stan för en kaffe med Kim! Så himla trevligt. Energin kom tillbaka!
På kvällen mötte jag upp Camilla och hennes två helt fantastiska hundar på Grus Grus. Tyvärr var det ingen mat på deras uteservering så vi började med ett glas.
Vi hade mycket att prata om då jag firade midsommar med Camilla och mamma då hela ”helvetet” bröt loss, haha. De har alltså stöttat mig så mycket under tiden jag låg inne och nu efteråt med!
Vi hamnade på Ciao Ciao och den mat som jag kunde äta (glutenfri) var pasta. Jag gillar inte pasta generellt och minns knappt inte senast jag åt pasta (?! lite konstigt kanske) men denna pasta Arrabiata var bland det godaste jag ätit! Jag åt inte upp allt och fick med en doggiebag hem som blir till lunch! Smaskens!
Bästa sällskapet också, Nala!
hur mysigt?
Vid Fridhemsplan kramades vi hej då och jag tog en promenad hem i det vackra Stockholm! Jag kände mig så tacksam över att jag har personer runt om mig som verkligen stöttar och vill mig väl. De tror på mig, mer än vad jag ibland tror på mig själv. Det är inget som jag tar för givet.
Min familj, mina vänner. Jag är inget utan er!
