Tacksamhet

Jag är fortfarande inte helt hundra i min förkylning och trots att det är fredag och mina kollegor och vänner pratar om roliga aw så ser jag fram emot en lugn och skön kväll hemma. Jag är trött och ni kanske känner igen känslan när varenda muskel i kroppen ömmar, men inte pga träning utan av någon infektion som vägrar ge med sig…

Igår pratade jag med min vän och vi diskuterades om hur det nya året har börjat. Och jag kan ärligt säga att det varit en ganska tuff start. Jag har inte haft samma motivation och inspiration till det jag gör är ”vettigt” och jag är osäker på om det jag gör verkligen har betydelse osv. Jag är en riktig g”grubblare”. Men! det ramlade in en kommentar på min Instagram idag och det känns som att allt fick en betydelse. Det vände! Alla känslor jag har funderat på och försökt att analysera (utan något vidare svar) kändes det som att allt fick en betydelse igen. Det betyder så mycket att jag får denna typ av respons. Herregud!

Hopp är något som jag kommer att prata under min San Diego resa nästa vecka och jag kan knappt vänta. För att leva med en kronisk sjukdom betyder det inte att livet tar stopp. Det finns hopp till att äta vad man tycker är gott, kunna förverkliga sina drömmar (stora som små) och att kunna leva ett ganska så normalt liv. Och det, trots diabetes. Inget är omöjligt.

Mitt hjärta tog ett extra slag när jag såg kommentaren och det var nog det som jag behövde. Det lilla jag behövde.

Hoppas ni får en härlig fredag!

Puss!