Ta inget för givet
I lördags kom meddelandet som jag fasat för. Min bästa väns pappa somnade in. Jag blev stum i några minuter och en känsla av panik och instängdhet. Jag visste inte vad jag skulle svara. För allt jag ville just där och då var att träffa henne, krama om henne och berätta att jag gör vad som helst och att jag alltid finns där.
Nu kände jag inte hennes pappa men jag har känt min vän sedan gymnasiet. Vi har följt varandra i olika typer av skeden i livet, vi båda har flyttat runt om i Sverige och till om det runt i världen. Hon har alltid funnits där för mig och jag för henne. Jag minns det så starkt, för några år sedan, hon försökte säga på ett fint sätt att jag såg smal ut och att jag borde äta ett gäng snickers. Jag blev sur och sa att det inte kommer lösa sig att jag äter snickers plus att jag kommer dö eftersom jag är super-allergisk mot jordnötter. Några månader senare blev jag sjukskriven. Trots att jag blev arg och frustrerad har hon alltid varit där för mig, tröstat mig och hjälpt mig upp.
Nu är det min tur.
Några timmar senare efter att jag fick beskedet om hennes pappa ringde jag mina föräldrar. Bara för att säga, igen, att jag uppskattar allt som de gör för mig och att jag älskar dom oändligt. För jag kan inte ta dem för givet. Min pappa har som jag, typ 1 diabetes och han är precis som min mamma två stora förebilder. Inget gnäll, inga sura miner och ser allt från den ljusa sidan. Jag har dem att tacka att jag har blivit en person som ser livet från den ljusa sidan. Livet är så skört och jag är så glad att jag har power att som idag vända en hemsk natt (högt blodsocker) till en fantastisk morgon och vad jag vet en helt fantastisk dag! Jag ser fram emot den här dagen!
