3 maj 2019 |  Diabetes

Pappa och dotter

Fiasp for both of us before breakfast in Florence
I have Dexcom g6 and my dad Libre
Both our sensors!

Jag var 13 år när jag blev inlagd för typ 1 diabetes. Jag vill kunna säga att jag minns det som igår men det gör jag tyvärr inte. Jag vet att jag fick en märklig känsla i kroppen och jag minns att min pappa följde med mig till sjukhuset.

Utan min familjs stöd och peppande engagemang kring att jag nu skulle bli dedikerad till att injicera insulin för att hålla ett ”normalt” blodsocker varje dag, livet ut hade det nog inte gått lika bra som det gör idag om jag inte haft min älskade familj och vänner. Jag är och har nog alltid varit en väldigt positiv person som inte låter mig hindras av motgångar. Snarare tvärtom, jag gillar när det är lite motstånd.

Några år senare fick min pappa även typ 1 diabetes. Den kvällen minns jag däremot väldigt klart. Han frågade om jag inte kunde ta ett blodsocker på honom. Min blodsockermätare visade en siffra som var alldeles för högt.

Även om det är tungt för när en nära, för mig min egen pappa, att drabbas av samma kroniska sjukdom som jag, känns det otroligt skönt. Skönt i den bemärkelsen att han förstår mig och jag förstår honom. Att min pappa nu förstod de dagar jag inte var på strålande humör och hur en känning egentligen kändes. För hur svårt är det inte att förklara för en person utan diabetes hur en känning egentligen känns?

Vi båda känner igen alla symptom med både högt och lågt blodsocker och vi kan enkelt med några få ord förstå hur den andre personen känner och upplever saker och ting.

Nu är vi som alla andra diabetiker olika individer och vi fungerar olika. Men det är alltid skönt att veta att jag alltid kan prata med honom utan att förklara. Han förstår mig.

Trots att jag min störta önskan är att han inte hade diabetes är jag ändå glad över att jag har en person i min närhet som alltid vet och kan förstå min situation i min sjukdom. Det är något som jag uppskattar. Jag önskar att alla som har typ 1 diabetes har någon som alltid finns där och som vet vad den personen går igenom, ex olika känslor, sjukhusbesök, måendet på morgonen när natten varit hemsk, problem med lågt blodsocker, problem med högt blodsocker, vad som ska packas i resväskan, planering av mat och snacks när man är på resande fot och allt det andra – både psykiskt och fysiskt!

Har du någon som vet hur du fungerar och som du kan prata öppet om med din diabetes?

I was 13 years old when I was diagnosed with type 1 diabetes. I want to be able to say that I remember it as yesterday, but unfortunately, I don’t. I know that I got this strange feeling in my body and I remember my dad accompanying me to the hospital.
Without my family’s support and inspiring commitment that I would now be dedicated to injecting insulin to keep a ”normal” blood sugar everyday in my life wouldn’t probably have gone as well as it does today.

I am and have probably always been a very positive person who doesn’t let me be hindered by setbacks. Rather the opposite, I like when there is a little resistance.

A few years later my dad also got type 1 diabetes. That night, however, I remember very clearly. He asked if I couldn’t take a blood sugar on him. My meter showed a blood sugar that was far too high.
Although it’s difficult for a close, for me my own father, to suffer from the same chronic illness as I do, it feels incredibly agreeable. He understands me and I understand him. We both recognize all symptoms with both high and low blood sugar and we can easily understand with a few words how the other person knows and experiences things.

Now, like all other diabetics, we are different individuals and we work differently. But it’s always nice to know that I always can talk to him without explaining. He understands me.

Although I wished he didn’t have diabetes. But I am still glad that I have a person in my life who always knows and can understand my situation in my diabetes. It’s something I appreciate. I wished that anyone who has type 1 diabetes has someone who is always there and who knows what that person is going through, eg different emotions, hospital visits, the mornings when the night has been horrible, problems with low blood sugar, problems with high blood sugar, what to be packed in the suitcase, planning food and snacks when you are on the move and everything else, Life!

2 kommentarer till “Pappa och dotter”

  • Hej!
    Hur ser du på framtiden med barn iom genetisk att dia är ärftligt? Är det något att oroa sig?

    • Hej!
      Jag ser ljust på min framtid med familj och barn. Även om jag vet att det finns en risk att mina barn kommer även som jag drabbas av typ 1 diabetes är jag inte orolig. Det finns så mycket annat att oroa sig för och jag vet att det även finns chans att mina framtida barn inte drabbas! 🙂 /Sara

  • Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras.

    @saramoback

    This error message is only visible to WordPress admins
    Error: There is no connected account for the user saramoback.
    Följ mig på Instagram