När sensorn lossnar
Jag såg redan igår kväll att tejpen till min sensor var på väg att trilla av. 2 dagar kvar innan byte så jag försökte att sätta dit ytterligare en tejp osv. Ni vet, man gör allt för att den ska sitta kvar. Men, tyvärr höll det inte hela vägen och vaknade av att den bokstavligt talat ramlade när jag ställde mig upp i morse. Suck.
I all morgon-stress fick jag en rykande kopp kaffe och tyckte ändå att livet var ganska så bra. Positivt tänkande. Satte sensorn på laddning under tiden som jag gjorde mig i ordning för att åka till jobbet.
På väg mot pendeltåget kände jag mig faktiskt väldigt pigg och lugn. Tog ett blodsocker för att säkerställa att det inte var ngot konstigt, intuition? Och ja, mitt på söder mätte jag mitt lägsta värde någonsin under mina snart 17 år som diabetiker. Fick nästan en chock över värdet då jag absolut inte kände mig så låg. Jag knatade på samtidigt som jag fiskade upp 2 dextrosol i fickan.
Nu är jag på jobbet, jag har ätit en otroligt god frukost (mat smakar så bra när man är låg, eller hur) och är i full gång.
Uppvärmningen av pumpen är snart klar och stunder som dessa får mig att tänka på vad pumpen gör för mig. Hur mycket det underlättar i min vardag. Minimed670g är drömmen. Även om jag igår klagade lite på vissa situationer för mitt diabetes-team så måste jag ändå poängtera att pumpen är helt fantastiskt. Jag skiter i om det är en klump som jag får dras med 24 timmar om dygnet. För den gör min vardag och mitt liv 100% mycket bättre.
Så, är du laddad för denna tisdag precis som jag är?
/SM
