När förtroendet svajar
Tog en promenad innan jobbet häromdagen och möttes av en så fin soluppgång! Stod en lite stund och bara andades.
Dagens lunch tillsammans med Adam som har följt mig sedan DAG 1! Förstår ni hur länge det är?! Han kom på mitt allra första event, en diabetesdag?!, där jag hade bakat bröd för typ 200 personer. Året var 2016 och jag hade precis gjort slut på mitt 6 åriga förhållande, mådde piss och 1 månad senare blev jag sjukskriven. Ätstörning. Men Adam är så otroligt fin på alla möjliga olika vis och han är som jag typ 1 diabetiker och han fascinerar mig. Älskar när han pratar om när han sprang i Las Vegas i typ 2 dygn?! Och det utan cgm 😉
Det är intressant hur vi delar liknande uppfattning om livet som diabetiker och han är som jag (eller jag som honom?) att diabetes inte ska få ta över livet. Att det inte ska finnas några begränsningar till att faktiskt göra det man vill. Underbart
Jag har haft två ganska tuffa dagar med ett självförtroende som knappt varit där. Nu ikväll tog det stopp. Efter allt jobb, gick jag ut och ringde pappa. Då kom tårarna. Stressen tog över allt och även självförtroendet. Det är som att jag bara vill försvinna från min kropp. Lämna allt och ge upp.
Efter att ha lättat på allt och alla känslor var det som att en tung jävla sten lämnat min själv. Skönt! Tänk vad kommunikation kan göra! Jag har nu gjort något så glammigt som att rensat avloppet i badrummet och har nu poppat popcorn bara för att ge mig själv lite kärlek. En kopp te också.
Känns redan bättre och jag hoppas att morgondagen blir och känns bättre!
