När ensamheten dyker fram
”Dagens outfit” … (med glimten i ögat)
Jag har haft ett tufft dygn. Det var en process jag var tvungen att genomgå igår, dagen efter operationen, att ta mina första steg. Det låter banalt men kroppen är totalt ur fas. Hon som hjälpte mig var fantastisk och mellan tårarna varvades det med skratt. Hon fick ta emot mig några gånger då jag var så yr och höll på att falla ihop.
Sen blev jag sittandes. Sov mellan varven, försökte sträcka på mig och sen kom en stund där jag fick panik av mitt illamående. La mig ner i sängen, men blev tillsagd att sitta upp. Suck. Jag var ett monster.
Fick säga till min brorsa att det inte skulle vara någon ide att besöka mig. Det var ledsamt. Som tur var ringde min älskade vän mig och pratade om vanliga saker, vilket var behövligt!
Det har gått sådär med maten. Åt en halv macka och en tugga fisk igår och det känns i kroppen att den behöver energi. Men när man inte känner att man kan äta, blir det jobbigt. Idag fick jag ostmackor och det såg så himla gott ut. Två tuggor senare kom illamåendet igen och ja, jag får helt enkelt lyssna på kroppen!
Jag åker hem idag. När frågan kom om vem som kommer och hämtar mig blev jag ledsen. Ingen kommer. Började gråta. Jag känner mig ensam. De fixar skjuts hem vilket är skönt då jag inte får lyfta tungt eller anstränga kroppen nu. Tur att min brorsa bor nästan dörr i dörr med mig. Han kommer få hjälpa till!
Jag är inte en ensam person, jag har mina vänner som jag verkligen älskar! Men stunder som dessa får jag en rysning. Tänk de människor som inte har någon, ingen som kan hjälpa till och allt blir en köpt tjänst så som handla mat, skjutsas till olika ställen och, ingen direkt nära att prata med. Nu blir jag tårögd.
Skönt att få komma hem idag. Jag ser fram emot min säng och att få ta en dusch med mitt älskade schampo!
