Lugnet och drivet
Ibland blir jag så fascinerad över hur mitt liv ser ut. På ett bra sätt. Jag är däremot urusel på att uppskatta de små sakerna i vardagen t.ex. som denna vy. 50 meter från där jag bor. Går förbi där i princip varje dag och det var inte förens i helgen som jag såg denna vackra vy. Stannade upp och stod länge och bara ”glodde”. Blev helt tom och efter ett tag blev jag avbruten av en gammal gubbe som gick på en promenad med sin frus lilla hårboll till hund. Han sa något i stil med: ”vilken fin kväll det är ikväll, fint att se att en ugn tjej som du ser ut att njuta av den”.
Det stämde det han sa och det var så himla fint. Allt liksom klaffade ihop.
Stannar ni upp ibland och bara njuter? Utan att tänka för mycket på allt som händer runt om dig, runt om i världen? Det är svårt och jag tror att med all media idag som finns är det lätt att klampa ner på sig själv och analysera på hög nivå. Utan att det egentligen ger några svar.
Jag har så mycket nu som jag vill göra och som jag är så redo att ta mig an. Eller, vissa stunder har jag så mycket energi till allt medan andra stunder går det över i trötthet och ”nöjdhet” med hur allt ser ut just nu. Jag tänker mycket på hur jag ska försöka få andra diabetiker att det går att arbeta 100% utan problem, att maten faktiskt inte är allt, det går att leva ett liv med diabetes utan några hemska komplikationer, det finns hjälp att få (sjukvården), det finns mycket som kan göras med en god inställning till livet. Fan, det finns så mycket att jobba på och jag är redo att börja jobba på det. Att hjälpa andra och vara en stöttepelare!
Det var en del av kvällens tankar.
