Hur är läget?
Jag ska inte hymla om att livet kändes otroligt tufft när jag insåg jag hade fått i mig jordnötter i måndags eftermiddag. Stressen när jag även rotade och gjorde kaos hemma i skåpen ihop om att jag kanske hade några antihistamin tabletter undangömda någonstans men inte fann något. Panik. Hittade till slut något som jag åt i somras när jag låg inlagd, vilket kändes skönt.
Men, jag visste att jag var tvungen att åka till akuten. Jag tog det lugnt, sminkade mig och satte på mig ”ordentliga” kläder. Började gå mot SÖS men insåg att det inte skulle bli bättre. Kunde ta bussen 2 stationer innan det kändes som jag skulle få upp lunchen. Usel ide nu i corre-tider att kräkas på någon. Kanske skulle bli nedslagen?
Fick hjälp på en gång, adrenalin och hjälp för att kunna andas. Sen var det bara att vänta. Segt som fan är det. Jag kände mig ensam och liten. Otroligt ensam.
Efter 21-tiden kunde jag checka ut och se till att hinna till matbutiken som stänger vid 22. Det blev snabba puckar. Gick runt i matbutiken och tyckte så otroligt synd om mig själv. Varför händer det alltid mig? Det känns som jag spenderat mer tid på sjukhus detta år än vad jag varit hemma.
Det jag saknade var en varm kram. Någon axel att få gråta ut på. En klapp på axeln och någon som säger att det kommer bli bra. Jag kände en otrolig ensamhet, arghet att detta drabbar mig, men även en tomhet. För ska livet verkligen vara så här?
Jag har tur som har en familj som stöttar mig och som jag kan ringa till när som helst på dygnet. Det hade nog inte gått annars.
Livet rullar på som vanligt nu och jag är helt återställd. Jag har hämtat ut adrenalin-sprutan och har även tabletter att svälja ner om det skulle ske igen (vilket jag innerligt inte hoppas på att det gör).
Min psykolog kanske har rätt i när hon sa att det tar mer på mina krafter än vad jag vill tro med allt som har hänt och händer. Det är vissa stunder väldigt kämpigt att bara skicka iväg ett mejl. Men jag kämpar. För livet är alldeles för kort för att ge upp. Det vägrar jag. Jag ska bara ta det lite lugnt och känna in alla känslor.
