Från skärgården till hög dos av morfin
Hur ska jag börja detta inlägg? Midsommar var helt fantastiskt men det fick sig en rejäl vändning. Jag firade midsommar på ett av de bästa sättet med en av mina närmsta vän och hennes mamma och man i Skärgården, på en ö.
Natten mellan midsommarafton och midsommardagen vaknade jag av en smärta jag aldrig upplevt tidigare. Trodde några minuter att jag skulle dö, eller mer – inte orka. Efter några timmar beslutade vi (Camilla som låg bredvid mig och min pappa i telefonen) att inte ringa ambulanshelikopter utan att ta första båten tillbaka till fastlandet och åka direkt till akuten.
Sagt och gjort. Det var några rejält sega timmar av smärta. Båten gick 12.20 men med ett jäkligt bra sällskap kunde jag hålla ihop.
Jag fick en säng direkt när jag kom till Rosenlund och alla möjliga tester gjordes. I sommaroutfit, haha!
Det gjordes några snabba beslut om att det nog var njurarna.. Fick ta mig till akuten på SÖS och min sköterska som visade sig ha humor fick mig på bättre humör och han gav mig morfin! Tumme upp för det!
Sen började timmarna. Jag var inte först i kö utan fick vänta och vänta. Smärtan blev värre och värre, tårarna rann ner (eller mer forsade ut som en tsunami), och jag fick kämpa, med den energi som fanns kvar, för att få en extra filt samt mer morfin för att i princip känna mig lite stark. Timmarna gick och eftersom att smärtan kom från rygg/buk fick jag varken äta eller dricka något.
Jag åt ett ägg vid 12-tiden på båten på väg till fastlandet och att vara typ 1 diabetiker, ha ett förflutet av en ätstörning – det var inte lätt. Dagspersonalen gick hem och nattpersonalen kom. Vid 23-tiden fick jag ett rum efter att ha legat i korridoren sen jag kom. Blodsockret sjönk och jag fick till slut ta 2 st druvsockertabletter och 2 glas vatten vid midnatt. 12 timmar utan dryck och mat. Jag tror inte ens jag kan förklara hur gott sockret smakade. Tillsammans med vatten kändes det som en riktigt jävla fest! Fasiken så gott!
Snabbt därefter fick jag en tid för skiktröntgen. Så många känslor och det kändes halvbra när personalen säger till sin kollega ”skjut mig” för att det är för mycket att göra…
Vid 2-2.30 bestämdes det att jag skulle få stanna och jag rullades upp till ett rum. Fick till slut en kudde att ligga på och ”täcke”.
Några få timmar sömn var det frukost. Vatten. Jag kan inte riktigt förstå att det inte finns något glutenfritt. INGENTING. Jag bad om att få en kopp kaffe men fick te istället.
Har nu fått kaffe, efter att jag höll på att tappa det helt. Känns lite bättre. Men som jag ser fram emot mat nu. Snart har det gått 24 timmar utan mat men jag tänker att kroppen är så fantastisk att jag kommer överleva detta.
Så, hur mår jag? Jag får fortfarande morfin och alvedon mot huvudvärken. Skönt! Jag har en infektion i en av mina njurar. Ska idag göra ultrajud av mina njurar. Har också en nageltid idag vid 16.30 som jag inte tror jag kommer hinna hem till.
Allt jag vill nu är att få en kram (känner mig ensam), mat och att få åka hem. Detta är inte kul alls. Tror att det som ger lite energi är när en av mina sjuksköterskor började skämta med mig och jag fick henne till och med att dansa medan hon bytte ”port” i min arm.
