Ett steg i rätt riktning
Det känns märkligt att det fortsätter snöa. Jag ska inte prata väder, för det görs ändå. Men ändå, Suck. Något som jag har tänkt på senaste dagarna är hur jag ska visa mig mer personlig eller hur ni ska förstå att jag inte är någon superhjälte när det kommer till varken hantering av blodsocker, matlagning, relationer osv. Jag har också saker som jag behöver förbättra och saker jag jobbar på ständigt.
Jag är en person som har otroligt lätt till tårar. Nästan så det känns skamligt vissa gånger men det är svårt att göra något åt när det väl kommer. När jag för 4 veckor sedan träffade min ”husläkare” / terapeut så rann det ner för kinderna. Det började efter kanske 30 sekunder. Som att vrida på en kran.
På väg hem kändes det märkligt. Är det verkligen normalt? Att det är så ”lätt” för mig att börja stortjuta. Tänkte inte mer på det, tills jag igår gick in i min journal för att se vad som hade skrivits om besöket. ”Normalt beteende”.
Jag log. Jag är ”normal” och det klassades inte som ett konstigt beteende. Hur sjukt att jag kände mig behövd av att få det på papper. Att det inte är ett märkligt beteende. Nu har jag fått ur mig det och med tanke på att det snart gått 4 veckor sedan jag var där har det hänt mycket. Jag har fått ett så kallat hjälpmedel som ska få mig att inte känna mig stressad.
Det har gjort skillnad. Det slog mig för någon dag sedan att jag faktiskt hade sett 30 minuter av en film som rullade på tv:n. Utan att påbörja ett projekt, fippla med telefonen eller att jag finner mig själv i någon matbutik för att kanske behöva köpa något. Ni ser, det har och är inte lätt alla gånger. Men jag tror det har hjälpt. Ett litet steg i rätt riktigt. Jag mår bättre, trots att vädret verkligen suger.
