Ett bakslag

Jag är en riktig känslostorm person. Helgens samtal med min fotograf (som var positivt!!!) men en tankeställare då hon såg att jag såg förvirrad ut och ett samtal av en läkare från Ersta ang min gastroskopi jag gjorde för några veckor sedan fick mig att i stunden tappa glädjen.
Istället för att prata om min celiaki rabblade jag upp vad som hänt i somras (blodförgiftningen, katetern), min diabetes, min njursjukdom, ätstörning osv. Jag tror ni hänger med. Jag började storböla. Mitt i videosamtalet med min kvinnliga läkare som jag aldrig pratat eller träffat förut.
Gårdagen blev inte som jag tänkt och efter några timmar av tårar blev jag otroligt trött. Allt fokus gick därmed till att försöka hålla ut och att göra mitt jobb (det som jag gör mån-fred). Efter det, var som jag överkörd, slut på energi.
Ibland blir det så och jag tror att jag har svårt att samla mig när det väl sker. Jag tycker så synd om mig själv och jag känner mig så otroligt liten och obegåvad. Vill fly och bara stänga in mig.
Jag tackar ändå för att jag har min familj som jag kan prata med när det kommer en våg av känslor. För idag har jag en helt annan energi och jag tycker att trots allt som händer så känns livet väldigt bra och positivt!
Jag tror det är viktigt att förstå att dessa dagar kommer ibland för alla. Ni vet när livet känns lite extra jobbigt och tufft. Det behöver inte alltid vara relaterat till diabetes. För livet har så mycket annat och så mycket mer pågående.
Ville bara säga det. Men jag mår bra! Glöm inte att ta hand om er.