Då var det dags igen
Tre veckor har passerat. Jag känner mig, och är fortfarande, ny på mitt jobb som jag trivs med, väldigt mycket. Jag har faktiskt njutit av att gå upp på morgonen, stressa igenom mitt garderob i tron om att hitta en cool outfit som sedan slutar med ”bekväma” kläder och varma. För jag vet att jag annars kommer frysa. Inte alls så cool som jag önskade att jag vore. Får sedan tummen ur och blir kanske något sen för jag inser precis när jag måste lämna lägenheten att jag måste kissa först. Får springa till bussen. Kommer alltid med andan i halsen till kontoret men det släpper såfort jag får av mig jackan och kan ta mig en kopp kaffe.
Livet sedan mars har inte alls varit något kul. Hemma arbete när allt stängdes ner. Men sedan bytte jag jobb och fick komma tillbaka till det som var en daglig rutin. Att träffa kollegor, diskutera ämnen som inte alls är relevanta till det jobb som utförs, skratta och bara vara en ”vanlis”.
Idag kom nya restriktioner. När jag gick från kontoret vid halv 6 hade jag datorn med mig i väskan. I morgon ska jag jobba hemifrån. Jag är lite orolig. Hur ska detta gå? Kommer jag fixa att hitta fokus?
Nåväl, jag kan inget annat än att säga att jag gillar att inte leva mitt liv 100% hemma. Blir lätt distraherad av annat som inte är viktigt. jag blir rastlös och har svårt att hitta motivation.
Jag är trött på corona, jag är trött på att hålla avstånd och jag är trött på att mitt sociala liv påverkas negativt.
Kanske att jag ska åka till Norrköping? Hoppas jag snart får åka till kontoret. För det mår jag bra av
