Att kunna vara sig själv
Jag tror kanske det kommer med åldern, men något som jag uppskattar är när jag kan vara mig själv, precis som den jag är tillsammans med mina vänner, kollegor, familj osv. Speciellt när det kommer till vänner. Jag har några få, kan räkna på en hand, som jag känner mig 100% bekväm tillsammans med och jag har avslutat några relationer där det inte känts helt bra.
Igår efter jobbet promenerade jag bort till Emma och sin killes nya lya! På Östermalm. Herregud.
Lägenheten var minst sagt DRÖM och efter att jag nästan börjat tjuta av avundsjuka (positiv avundsjuka) så hällde hon upp ett varsitt glas rödvin och oliver.
Kolla. VINKYL! En sån ska jag med ha i mitt nästa boende. Nu, tyvärr är mitt kök alldeles för litet.
Vi lagade mat tillsammans och bara myste. Jag lärde känna Emma i ett litet rum på SCÄ. Året var 2017. Vi var båda sjukskrivna pga ätstörning och det tog ett tag efter att vi båda ”gått klart” innan vi återupptog kontakten. Jag är så glad för det. Emma är en person jag helt kan vara transparent med. Hon är den jag kan vara helt öppen mot och inte bara när det kommer till matproblematiken (som ibland kan komma tillbaka) utan om allt.
Vi är båda friska idag och det är skönt att kunna skratta åt allt. Att ingen av oss känner någon skuld, skam eller prestationskrav.
Vi satt i några timmar, pratade om politik, lägenheter, vilka lampor som är snygga och hur vi ska klä oss i höst. Och såklart, allt runt omkring. En helt perfekt onsdagskväll tillsammans med bästis.
