Att känna sig otillräcklig
Det är fredag och jag toppar nog listan på den person som är mest glad över att det snart är helg. Veckan har varit tumult på alla delar i mitt liv. Det har varit mycket på jobbet, vilket har resulterat i en osäkerhet i mitt inre – som har stört min sömn. Jag ogillar vem jag blir när jag inte känner att jag har eller får positiv feedback utan får hela tiden handskas med att försöka bekräfta mig själv. Det är svårt och igår när jag lämnade kontoret kom tårarna. Jag kom till centralstationen och kunde inte hålla tillbaka. När jag börjar tvivla på mig själv kommer jag in i en cirkel där jag inte tycker att jag något som är bra.
Jag har även tänkt så mycket på när jag har tittat på gamla bilder från förr. Även om jag ser frisk ut (+10-15 kg) så vet jag att jag under den tiden inte mådde bra heller. Detta har jag som ni vet ”glömt” bort och det har nog blossat upp en hel del nu i veckan. Eller jag har insett att under vissa perioder har jag inte alls mått särskilt bra, men att jag inte vetat där och då vad det berodde på eller hur jag skulle handskas med dessa känslor.
Tillbaka till gårdagen. Jag ringde pappa. Pratade ut och det är något som jag är bra på, eller bättre på. Att lätta på hjärtat. Det har jag inte alltid gjort. Det är inget fel att det rinner över ibland och att man känner sig otillräcklig. Det är normalt. Och jo, jag fick en hel del blickar när tårarna rann ner för kinden. Och det är också okej. Det får vara så ibland.
Jag åkte hem, tog en varm dusch och gosade ner mig i sängen. Tidigt. Det var så skönt.
