Att hantera smärta
Livet går sakta men säkert framåt, såklart. Det gör det ju för alla. Daah?! Jag kämpar på och sover mestadels av tiden. Jag slog rekord i antal timmar sömn och det kändes så himla gött. Kroppen behöver vila med andra ord.
Jag gjorde ett försök att dricka kaffe igår, men hela kroppen skrek NEEEEEEEJ! Alldeles för starkt just nu. Tråkigt men den dag jag får sug efter kaffe (eller vin haha) då vet jag att jag är på väg att bli frisk.
Jag har blivit ordinerad att inte ligga för mycket och om jag orkar, se till att promenera lite. Gjorde ett försök att ta mig runt huset och till vattnet som jag bor granne med. Vad händer? Jag kissar på mig. Inte något stort men känslan gjorde att jag började storgråta mitt bland alla löv och alla människor som njöt av solen.
Jag har en ”kateter” som sitter från början av njuren till slutet som kan trycka på urinblåsan, vilket gör att min hjärna tror att jag är kissnödig. Alltså, jag känner mig kissnödig fast jag inte är det. Min hjärna fick blackout och ja, där stod jag, 32 år gammal, med några kissdroppar i trosan.
Gick hem och sov bort allt i tron om att det skulle bli bättre. Glömma allt.
Vaknade upp lagom till DocNight vid 17 tiden. Det var roligt och jag har försökt att delta så mycket jag bara kunnat under veckan på EASD som pågått under veckan. Som tur är kan jag se alla föreläsningar i efterhand. Mycket spännande nytt som händer i diabetesvärlden och mycket forskning som jag kommer dela med mig av som jag tror ni kommer uppskatta!
Efter någon timma var jag så trött i kroppen och huvudet och var tvungen att lämna eventet.
Som ni vet är mina tarmar och min mage inte alls i fas. Får inte i mig så mycket mat tyvärr och det är jobbigt. Försöker därför att när jag väl ska försöka äta, att äta varierad mat och inte bara någon tugga av en macka. Näring är så viktigt nu när kroppen ska läkas ihop.
Testade därför att göra Korean bbq bulgogi och det var så himla gott! Gjorde min på entrecote, ris och serverade kalaset med rödkål, sriracha mayo och koriander.
Jag tycker generellt att jag är ”bra” på att ta det lugnt men har så svårt ibland att hantera smärtan. Det är som jag bara vill skrika, gråta och ge upp. Då är det jobbigt att bo själv. Men, det går över vilket jag vet och mitt bästa tips är att ringa någon. Det är mestadels pappa som får alla samtal vilket hjälper otroligt mycket!
Jag ska bara lära mig att påminna mig själv om att det blir bättre med tiden! (Som jag längtar!)
