Denna vecka är absolut inte min topp 3 bästa. Jag har kämpat mentalt att hålla ihop och bara ”härda” ut. Jag har känt mig orkeslös och tom. Tom på liv. Märkligt att skriva men en känsla jag inte känt förut vad jag kan minnas.
Igår ringde pappa. Jag borde ringt för många dagar sen men orken som sagt. Jag grät. Sa högt att jag inte visste hur ”jag ska orka”. Där och då kändes det som om att jag menade det. För hur ska jag orka? Efter någon timma la vi på, jag gosade med Balthazar, åt sen middag och somnade.
Idag är en hel ny Sara som står. Jag tror kanske jag behövde få ur mig allt igår, prata om de känslor jag kände där och då. Jag vet att det kommer gå upp och ner med framtida diagnoser osv men idag när jag promenerade till jobbet kändes det som jag gick lite på moln. Jag kände en lycka inombords.
Jag tänker också mycket på hur livet kan förändras från en dag till en annan. Upp och ned. Därför är det så viktigt att nu i detta forum, inte låta sin diabetes ta över ens mående eller val. Diabetes ska inte vara ett hinder till att inte låta dig vara DU. För du vill inte ångra dig. Du vill inte leva inrutat. Du vill må bra, vara glad, skratta med dina nära, gråta ut hos någon du litar på och dela en måltid med din bästa vän.
Idag är det fredag och det ska bli så underbart att efter jobbet möta upp Emma för ett glas på stan. Jag vill skratta, skåla och bara må bra!
